Emerald Bay and end of journey

Now sitting in a hotel in Corfu town in order to be able to get to the airport tomorrow morning for the flight back home. Seven weeks of sailing is over, it has been absolutely fantastic! After the stormy night in Emerald Bay where the new anchor really stood the test we passed Preveza and went to Vonitsa, a nice little town in the big inland sea east of Preveza.

From the restaurant next to the qey in Vonitsa we suddenly saw a big turtle showing up his suprisingly big head 15 m out in the sea. We saw it a few times more, but I never managed to get it on picture.

The day after however, when we were taking a swim and lunch break close to an inslet, a dolphin played around for an hour around or boat. Never really close, but still very fascinating since the sea was very calm and we could hear the dolphin breathing.

Next stop was the final destination for this years sailing, Cleopatra Marina in Preveza. After a wet night on town yesterday, the boat was lifted up this morning and we spent a couple of hours cleaning the deck and inside before taking the taxi towards Corfu, where we, Bosse, Staffan and I are right now. Magnus is probably still at Cleopatra Marina since his flight is leaving late this evening from Preveza airport. The boys' saling week are over! And as expected, we had a great time together!

Hjältarna från Emerald Bay!

Som enda båt ligger vi just nu för ankar i Emerald Bay, Antipaxos en liten ö syd om Korfu. NW kuling råder 15-20 m/s. Ganska liten vik i NE-läge och därför 1m vågor som ändå rundar klippan som skulle skydda oss. Men nya Bruceankaret och sandbottnen här verkar hålla oss på plats. Än så länge i alla fall. Plan B blir att gå 5 timmar med vågorna mot Preveza, vilket vi riskerar få göra ifall ankaret släpper när det mörknat.

Det var väldigt svaga vindar när vi anlände hit vid lunchtid. Viken är känd för sitt exceptionella turkos-blåa vatten på vit sandbotten. En riktig drömstrand faktiskt. Bilder kommer senare när jag har bättre Internetkoppling. Ett litet aber dock var att båda tavernorna i land var stängda. Och ingen mat ombord, efter att vi gjort slut på den som lunch. Kl 3 på eftermiddagen blåste det upp, och alla andra båtar gav sig iväg i den vilda sjön. Vi ankrade om och lade oss lite längre in i viken. Men som sagt, nu blåser det mellan 15-20 m/s och enmetersvågor slår in i aktern.

Ingen middag. Eftersom vi fått det mobila bredbandet att fungera (som jag naturligtvis utnyttjar just nu) så kollade vi in omgivningarna på Google Earth. Och hittade en stig från vår ankarvik till en nordligare vik, bara ca 300m bort. Google Earth visade att det finns ett hus där. Kan det vara en Taverna, och isåfall - är den öppen. Hjältarna Bosse och Magnus sätter sig i gummibåten och drar in mot stranden 100 m längre in. I metersvågor. Och flytvästar. Två av expeditionsmedlemmarna, Staffan och jag själv, väljer att stanna kvar och bevaka båten och ankarhållet. Med stor möda lyckas Bosse och Magnus vika upp motorn och ro mot den rasande vinden precis vid stranden. Dessa erfarna expeditionsmedlemmar lyckas undvika katastrof och kapsejsning i de brytande vågorna. De bär upp gummibåten på stenstranden och säkrar att den inte blåser in igen. De är borta en timme. Så lång tid tar det väl inte att gå 2 x 300 meter? Har de svikit oss och själva tagit in på Tavernan, om den nu är öppen?

En timme senare kan vi se senare kan vi i kikaren observera två hjältar på stenstranden med 4 blå välfyllda plastpåsar i händerna! Hjältarna lyckas sjösätta jollen och sig själva utan missöden och tio minuter senare sitter vi och äter hämtad, och ännu varm, italiensk spagetti med köttfärssås och ett antal paket grekisk sallad! Sällan har spagetti med köttfärssås smakat så gott. En flaska rött hjälpte också till förståss :-)

Nu mörknar det och vi går en spännande och gungig natt till mötes. Vi håller tummarna för att ankaret håller i natt,,,

Crossing the Adriatic Sea: check

Now it's done! The crossing we were a bit worried about - the Adriatic Sea!

After Durres in Albania we had a long day on the sea along the Albanian Cost with no possibilites for shelter anywhere. An early start around 6 am and we were out on the sea - no wind but "old sea" with 1 m waves. This makes the journey very rocky since we could not sail. But after some hours, the wind came and gave us a more stable cruise. We had to clear custom and police formalities (as in every harbour in Albania) in Vlore harbour before we could continue to the only commercial marina in Albania, Orikum Marina. We arrived about 5 pm so it had been a long day.

In Orikum Marina we met some boats we had met before. It was the Italian boat "One" with the friendly Italian guy who still was thinking what to do about our boat name :-) We had met him in Kotor, Budva, Durres and now here. He was still talking about the beatiful Montenegro girls we all have spotted in Budva...A couple of hours after us "Nonna Ida" moored. "Nonna Ida" means "Granny Ida" a was a Hallberg-Rassy 40, a Swedish sailing boat make known for it's very high quality...and price. I had first met it's Italian owners, the couple Augusto and Ida, at the customs in Bar, Montenegro when we were waiting for the slow progress. And we met them also in every Albanian harbour we visited. They kindly invited us for a real Italian pasta meal onboard their homey boat. We got a very tasty spagetthi meal, Italian red wine and a fruit desert. Augusto and Ida are in their 70-ties and one must admire their courage and stamina to sail such long distances in sometime choppy seas.

The day after did not offer good sailing winds for heading towards Italy so we took a day off and decided to visit a National Park on 1200m altitude where they claim one could spot the greek island Corfu if the weather was clear. We took a taxi, or whatever it was, an old really run down Mercedes from 1974. I'd estimate that 50% of the cars in Albania are Mercedes cars. The old banger took us actually without starting boiling up all the 1200m from the sealevel in about 30 minutes.

The view was really breathtaking. Although the sky was not totally clear we could defenetly spot the contour of Corfu in the distance.

The weather forecast promised no sea and light favourable winds for the crossing the day after. We started early again, around 5.30 am and went by motor a couple of hours out from the Orikum/Vlore bay and passed Cape Linguetta and headed for Italy. We had not decided in advance wheather to go for Brindisi or Otranto, but out in the Adriatic we soon chose to go for the closer Otranto. The forecast was not totally correct. We had old sea again and Sally started to sense sea sickness. This time we tried a new cure. Sally went down with a matress on the saloon floor - just on top of the keel where the movements are less. It worked! After some hours half sleep there the wind came and we could sail and the movements on the boat gets much more steady.

Dolphins!! This made Sally promptly jump up from the saloon and the seasickness was gone :-) About 10-15 dolphins were circulating around, under, and in front of the boat for some minutes. A true nature experience! Really fun!

A couple of hours later we moored at Otranto Lega Navale harbour. A bit earlier than expected. And we had crossed the Adriatic!

Otranto is as a very nice Italian coastal town, and here they have other idols than in Albania as you might understand from looking at the statues ;-) We had reached Italy with one days margin to Sally's home journey. Sally left early this morning after 6 amazing sailing weeks together in Croatia, Montenegro, Albania and Italy. Unfortunately all fun things has an end and she starts working again on Monday. But I will continue another week. In half an hour my brother Bosse and our friends Staffan and Magnus will join me for the continuos sailing now heading for Greece!

Pictures from Albania

The first harbour of Albania where we checked in was Shenjin, a combined fishing and industrial harbour. We were a bit anxious about the expected bureaucratic procedures here but was most suprised by the very nice welcome we've got from the friendly harbour captain. He even invited us for a beer after the check in procedures was finished!

Later on his colleague was kind enough to drive me to a toy's shop(!) so I could buy me an Albanian courtesy flag (which is necesarry to carry while sailing in Albania). In the evening we experienced the bustling nightlife of Shenjin. All these people walking on the sand/muddy road between the hotels and the beach. Very interesting and very different.

The day after we sailed to Durres, the largest harbour in Albania. And probably the second town in size next to Tirana.

Durres had a number of statues, probably from the communist era. Durres have hundreds of cafees, but just a few restaurants. My beeftek index was typically 12-15 € in Croatia and Montenegro, but here it was just 5€. It is very cheap to eat out on restaurants, and to shop e.g. vegetables. Durres had one rather luxious Sky Bar, which we visited and got a great view of the harbour and town.

Here are some more photos from the beach, seems to be almost dangereous to take a sun bath there...So I went to the hair dresser instead. A 14 year old guy did the Albanian hairstyle to me. He was very ambitious. He kept on cutting, cutting and cutting. In the end I had to stop him. And I now experience the shortest haircut since I was 8 years old. Last evening in Durres we enjoyed the "green" bar in the ancient Venetian tower and had some drinks at low prices. Finally some more pictures from the picturesque harbour with the impressive cranes :-)

Albania

A big jump for me from my last entry - ever hopeful that S-O will write in english to save us ´computer` time.

This is our 4th day here, each one full of new impressions. The scenery is beautiful. In the north more lowland than Montenegro and Croatia, but here, further south, the coastline is once again mountainous. There is a national park here in the mountains where the views are said to be spectacular, stretching, on days of good visibility over to Corfu. Hopefully, we will make it there this afternoon.

There is a feeling of African Kenya in the suburbs and rural areas and a bit of Cairo in the towns. There are 4 harbours along the Albanian coast, 3 of which are industrial and the fourth a marina setup in a nomansland 20 minutes walk on the unpaved and heavily trafficed road to Orikum.

The Cairo impression comes from the mixture of abandoned half-finished new buildings, derelict relics of old houses, and a compott of new and old. Touristic and modern mixed with old and badly maintained buildings.

From what we have seen there is no quality in the new. The marina in Orikum was oficially opened last year. Already, the service building lacks maintenance with no locks on the toilet doors, showers, mirrors, handbasins and floor tiles are broken . The difference with cairo is that there, the population is so dense, that even the modern ´ruins` are inhabited!

Montenegro, glädje och sorg

Efter 24-timmars eländigt passkrångel och några resor fram och tillbaka till hemlandet så släpper äntligen Kroatien in vår nya gästbesättning, Anna-Karin och Lennart. De ger inte upp så lätt! Färja Dubrovnink - Sipanska Luka och vips så är de framme, något trötta såklart men vid gott mod! Det blir omedelbart middag och sedan gummibåtstransport till båten som ligger vid restaurangens boj och en lång natts sömn.

Morgonen efter blir det en kort seglingstur till grannön Lopud där vi lägger oss för ankar en bit ut från stranden, öppet mot havet som dock var ganska lugnt.

Lopud är en småtrevlig liten stad med viss turism, bla från Norge. Informationsskyltar på norska har vi inte sett förut härnere. En kort promenad en bit upp backen innan middagen tog oss upp till en konstnärsinstallation ”Dark Horizon” gjord av den isländske konstnären Olaf Eleirsson. En märklig upplevelse. Man går in i ett helt tillslutet kvadratiskt kolmörkt rum. Med en lysande horisontell slits en dryg meter upp från golvet. Slitsens färg ändras kontinuerligt och alla regnbågens färger gås igenom. Låter kankse inte så märkligt, men känns väldigt egendomligt. Man tappar totalt all avståndsbedömning och vet till slut inte vad som är fram och bak och upp och ner.

Sista dagen i Kroatien var tänkt att spenderas på sjön och en tilläggning i sydigaste staden Cavtat för nattsömn och utklarering morgonen efter.

På väg dit passerade vi Dubrovniks murar som jag denna gång seglade med båten i exakt samma riktning som förra året, då jag faktiskt var tvungen att gå för motor baklänges pga krångel med växellådan. Behövde alltså inte genomgå samma förnedring denna gång. Samma riktning på båten, men denna gång framåt.

En liten bad- och fikapaus i en vik på ön Lokrum innan vi gick in mot Cavtat som dock inte var på sitt bästa humör. Detta år hade man dragit in på de fasta förtöjningarna, troligvis för att megayachterna måste använda ankare ändå. Och det är dem de vill ha i hamnen. Fullt överallt. Efter en stökig tilläggning och en snabb utklarering lämnar vi Cavtat och tar istället sikte på Tivat i Montenegro! Fyra timmar senare lägger vi till vid flytbryggan där. Hamnen har byggts ut ordentligt sedan vi var där förra året. Det har byggts upp en liten stad i marinan där det förra året bara fanns en stökig byggarbetsplats. Inklareringen sköttes oklanderligt med hjälp av en trevlig assistent på marinan som körde runt mig i en golfbil till polis och tull. Alla mycket trevliga och vänliga.
Efter en trevlig kvällsvandring och middag i Tivat konstaterade vi att här nu fanns mycket fler turister än förra året, hela staden hade blivit mer turistorienterad. Troligtvis tack vare lyxmarinan som nu ju nu hade betydligt bättre faciliteter. Vad skall det bli när marinan är helt färdig, tre ggr så stor om något år?

Det blev en kort segling dagen efter till den gamla staden Kotor, längst in i fjorden. Inklusive ett snabbt dopp i fjorden.

Vi lade till jämte en annan segelbåt, ”One” från Italien. Ägaren och jag hade en lång diskussion om våra båtnamn, vem var egentligen först?

Kotor har en ringmur som slingrar sig högt upp på ett berg och ned igen till staden. Det ser ut, och känns, som om muren omringar staden med 500m radie både horisontellt och vertikalt faktiskt. Känns, eftersom vi vandrade upp på muren upp till toppen långt ovanför staden.

Här svalkar Sally av sig. Högst upp vajar Montenegros flagga, och den av mig förväntade P-platsen med turistbussar och taxi existerar inte. Fortet ligger på en liten bergstopp och enda sättet att ta sig dit är till fots. Inte ens en helikopterplatta.

En svettig upplevelse i +30C, men vi blev rikt belönade med fantastiska vyer och en svalkande öl efteråt. Året innan här hade jag anlitat en dykare för att se ifall det var något fel på propellern (eftersom vi bara kunde backa med motorn). Jag frågade honom vem murens skulle stoppa. Turkarna, svarade han. Lyckades man med det då? Nej, blev det korta svaret...

Efter Kotor var det dags för Budva, en partystad längre söderut längs Adriatiska havet. Här finns bla ett stort Casino och en hel armada av megayachter. Medföljande trådsmala modeller som trippar i bikini från stranden i högklackat (och jag menar verkligen höga klackar) gladde det manliga ögat. Men tyvärr grabbar, jag vågade inte använda kameran...

I Budva fick jag det mycket sorgliga beskedet att min kära pappa hastigt gått bort. Pappa blev drygt 87 år och hade ju visserligen åldern inne, men det blev ändå en chock. Han verkade så stark när Bosse och jag besökte honom en vecka innan vi åkte iväg på semester. Med den åldern så har man ju de senaste åren alltid tänkt när man besökt honom, var detta den sista gången jag såg och kramade om honom? Detta eftersom han ju bor i Halmstad och vi ses bara ca 1 ggr i månaden. Nu blev farhågan besannad. Det känns så fruktansvärt tomt utan honom. Vi gick till St Johns kapell i Budva och tände ett ljus för honom, ett för mamma som gick bort för tre år sedan och ett för Sallys mamma som gick bort för knappt ett år sedan. Pappas till vänster, med mammas lutandes emot, och Sallys till höger.

En kort seglats dagen efter och vi hamnade i Bar, den hamn som man måste klarera ut i när man lämnar Montenegro. Men först ett litet dopp vid Sv Stefan som ligger strax om hörnet till Budva.
(Stackars) Anna-Karin och Lennart fick stiga upp kl 0400 morgonen efter för att hinna i tid till bussen Bar – Dubrovnik kl 0520. Och så var vi ensamma igen efter en veckas mycket trevligt umgänge och många roliga upplevelser tillsammans.

Några timmar senare klarerade vi ut från Montenegro, med hjälp av lite väl byråkratisk, långsam polis och tull och satte kurs mot Albanien, "Land of Mercedes cars" enligt vår guide.